fredag 31 december 2010

Gott nytt år!

I skogen är det vitt och alldeles tyst. Djurspår i snön och en och annan människas stövelavtryck. Med jämna mellanrum syns gula fläckar i snön som hundar lämnat efter sig. Vad berättar egentligen dessa pölar, vad bär de på för information? Här har jag gått, jag är på väg hitåt, jag känner sig, jag tänker så, jag har ätit det, jag är farlig, parningsbenägen, snäll...

O har feber och får te med citron. A handlar. V badar i Atlanten. A ber om pengar och ska fira nyår i staden. Jag funderar över nyårslöften. Leva närmare mig själv, känna mer, bli mer närvarande, gå på teckningskurs, möbelsnickerikurs? Facebooka mindre och skriva mer?
Har skrivit dagbok med svart penna denna vecka och märker att mitt språk vet mer än jag. Det föder en egen berättelse som är större än den jag tror jag bär på (Ja, min självbild är en grönsaks!) Men när språket strömmar ur handen genom pennan är det som att någon annan för. Särskilt tydligt blir det när jag läser saker jag skrivit tidigare. Jag vet inte vem personen är längre. Jag glömmer allt.
Här har jag gått, jag är på väg hitåt, jag känner si, jag tänker så.

torsdag 23 december 2010

God Jul!


Härifrån förstås.

Julblogg

Dricker kaffe ur en vit mugg och tänker på att en PR-byrå skrivit en S-politikers artikel. Nej, jag tänker på västerbottenpajen som jag ska baka i dag. Nej, jag tänker på Christian Dior-bågarna jag borde ha köpt på loppis. Nej, jag tänker på hur kass jag är på att berätta exklusiva hemligheter om kända personer. Nej, jag tänker på att det är is på insidan av ytterfönstrena i huset och på möglet som ska födas och som kommer att äta upp träet. Nej, jag tänker på livslängden på den radiostyrda helikopter Olle ska få i julklapp. Nej, jag tänker på att Ville sovit på golvet på flygplatsen i Barcelona men att han nu är framme där han ska vara. Nej, jag tänker på att Alice sover ensam i en tysk storstad. Nej, jag tänker på filmen Machete som trots allt var min typ av film. Nej, jag tänker på hur jag ska komma över en högupplöst bild av en spann och ett tvättkar som användes till att döda småbarn i för länge sedan. I kväll ska jag ned i varv.

onsdag 24 november 2010

Marina Abramovic på Paris Photo

Konstnären Marina Abramovic var en av de stora namnen på Paris Photo. Jag skriver ett reportage därifrån, eller skriver inte snarare, jag bloggar i stället... Bild: The Family III Läs mer på Artnet

onsdag 17 november 2010

Köttkväll i Paris

Är på fotomässan Paris Photo och smälter intrycken av den internationella konstmarknaden med lite kött. Det går bra. I nästa nummer av F blir de rapport. Spontant: gallerierna äger och marknadsför samma fotografer vilket känns förvirrande. Några på ropet är bland andra Roger Ballen, Michael Wolfe, Alex Prager. Jag ser en del bilder som lyckas väcka något men mycket känns som väldigt mycket yta och epigoni, alla verkar ha gått med på ett antal sett att se på världen. Människan är mimetisk och cash is king. "Young talent" sektionen imponerade inte alls. Bilderna utryckte ingen framåtrörelse. Tyngdlöshet verkar vara på modet hos de unga.
Stekhett, män med tjocka plånböcker och tusentals svartklädda kvinnor i snygga frisyrer. Jag upplever konstmarknaden som "mjukare" än fotomarknaden. Ska försöka förklara vad jag menar någon gång.

söndag 14 november 2010

Middag i Hedetorp


Familjen har åkt hem och lämnat mig ensam med en New York Review of Books, en eld och och en stjärnhimmel. Här är jag. Jag borde känna ro men känner oro. Ska snart läsa klart Oksanens bok "Utrensning". Har svårt att ta till mig scenerna med sexuell tortyr utförda av onda hallickar i Estland- varför tror jag inte på sådant? Varför tyckte jag att det var schablon redan i Lilja 4 ever? Jag måste tänka vidare på det. Men huvudpersonen Aalide tror jag på. Nu ska jag och oron gå ut och titta på stjärnor.

lördag 6 november 2010

Här kan du smygbläddra i nya numret av Fotografisk tidskrift. Omslagsbilden ur serien Sauna är tagen av Robert Blombäck, en av de tre nominerade till Scanpix stora fotopris.

onsdag 3 november 2010

Magdalena Nordin heter dagens konstnär

Hon skräder inte orden på sin konstblogg. Umeå Kommun har fått 100 miljoner för att fixa kulturhuvudstadsåret 2014. Konstnären Magdalena Nordin får 0 kronor.

lördag 30 oktober 2010

Oops, shoppat loss på Beyond Retro

Jag var ensam då, så ska jag tänka

Skrivet på Morton street - 1988, då jag var 22 år. Förklarar rätt bra varför jag varken blev författare eller amerikansk hemmafru... Importhustru-tankarna dyker upp redan här, det är sorgligt och pretentiöst. Lite väl långt att blogga men wth, kanske kan någon känna igen sig. Jag sökte faktiskt upp en katolsk munk i New York; Father Myles. Skrev en text om honom men vet inte var den håller hus. Ja, jösses, Dostojevskis Bröderna Karamazov och Lars Ahlins Din Livsfrukt var mina närmaste vänner. Och Bergman förstås. Jag var ensam då, så ska jag tänka- det finns trots allt en viss tillförsikt i det.

I skuggan av Tvillingtornen.

Så länge det finns liv. Så länge avgaser och neon gör staden vacker. Så länge hon tror att en människas blick från ett fotografi kan förändra allt. Hon har slutat skratta. Hon har slutat gråta. Det är en lång väntan på dikten som aldrig kommer eller på ett telefonsamtal från en annan värld. Hennes dagar är gator och viktiga val, höger eller vänster, kaffe eller cig.
Hennes vardag är en brusande vattenledning och grannens slammer i köket.

Men staretsen är verklig. Det han säger är sant men det berör henne endast en bråkdels sekund. Känslan av visshet försvinner så snabbt och hon väntar rastlöst på nästa visdomsord att absorbera och glömma. Någon slår med en käpp på den våta trappan utanför huset. Lampor tänds runt om i byggnaden på andra sidan gatan. Hon väntar på sin låtsasprins, en prins av bambu, som aldrig fanns och aldrig finns.

Hon kan inte låtsas vara precis som dem trots att hon har försökt. Hon lurar ingen. Möjligen lär de sig något om sig själva av hennes falska ytliga småprat. Kanske ser de sitt eget beteende parodierat i hennes tafatta ansträngning att vara lik dem.

Som när man ser öststaternas melodifestival och plötsligt inser hur befängd den västerländska underhållningsindustrin är. De vackra ryskorna som iklätts amerikanska kläder och lärt sig amerikanska danssteg för att på scenen framföra västerländsk kommersiell musik. De når inte ända fram. Mimemis blir tydligt, att de härmar. Allt blir parodi. Den dumme skrattar åt dem. Den kloke ser sig själv, sina egna absurda normer i dessa skrattspeglar.

Så: hon måste behålla sitt jag utan att försöka tillfredställa deras bilder av vad hon förväntas vara. Men vem vill inte bli omtyckt, uppskattad, gillad, uppmärksammad? Hon lyckas bäst socialt tillsammans med intellektuella knarkare- men till vilket pris? Hon drömmer om uppmärksamhet dagar och nätter. Allt har ett pris, även kärleken.

Kanske finns det på immigrationsmyndigheten en speciell sektor som enbart tar hand om immigranternas psykiska välmåga. Hon får inte vara tyst när mannen kommer hem. Hon måste vara tillfredställd, glad, lycklig, leende.
Den där halsmuskeln.
Det där örat med en knopp mitt på.
Den där munnen som i bland saknar läppar.
Hur kan hon undgå att inte älska...?

Religiösa grubblerier ligger inte i tiden, det är en synd att inte älska livet.
Ivan: “Jag älskar människorna som helhet men inte var individ.”
Hon kan inte acceptera Guds existens men begreppet Gud förstår hon.

Det bor en man tvärsöver Morton street i ett trevåningshus. Hon brukar se honom på förmiddagarna då han drar från gardinerna och öppnar fönstret på vid gavel för att hänga ut sina sängkläder. Hon kryper upp i sitt fönster och trycker näsan mot rutan och studerar hans rörelser. Han ser henne aldrig hur hon än försöker påkalla hans uppmärksamhet. När han så småningom lämnar fönstret känner hon tomhet och besvikelse. Han lyfter aldrig en sekund på huvudet. Hon finns inte. Hon går in i köket, häller upp varmt vatten och kaffepulver i en kopp, slår sig ned vid köksbordet och öppnar gårdagens tidning. Det ligger en sax på bordet i händelse av att hon finner något intressant att klippa ut. Hon funderar ett slag över att klippa ut alla notiser om rasistiska övergrepp och trakasserier men hon finner alltför många: “Svart FBI-agent trakasserad av kollegor.” “Svart cyklist lemlästad av fyra vita bilförare.” “Vit stad vägrar svarta få en egen kyrka.”
Sen läser hon om alla barnamord i skuggan av flickan Joanne Steinberg som plågades ihjäl av sina vita medelklassföräldrar och blev känd över hela kontinenten. Det lär ske ett misshandelsfall i veckan som leder till döden. De flesta barn talas det inte om, inte om de är svarta eller spanska. “Tvååring funnen i plastpåse”. “Död baby funnen i Harlem.”

Hon slänger tidningen åt sidan och tänder en cigarett. Solen lyser rakt in genom fönstren och hon känner hur ryggen blir alldeles varm. Klockan närmar sig elva och hon har ännu en dag att avverka. Hur har hon hamnat i denna förtidspensionering? Hur gick det till? Hon åkte ju från hemlandet för att vända tristessen ryggen. Efter en månad inser hon att det är hon själv som skapar tristessen. Det var inte landet som var deprimerande, det var hon. Tristessen skapas i hennes nedsänkta blick, i hennes bittra kommentarer när någon tilltalar henne, i hennes djupa önskan att vara mannen tilllags. Hon vet att det bara är en fråga om tid tills hon har vant sig men hon vill inte vänja sig. Nuförtiden handlar hon så rationellt hon bara kan, känslorna har hon lagt åt sidan, hon är tom, hon känner inget.

Tidigare kunde hon fantisera om ett liv i East Village, då hade hon suttit på barerna där och umgåtts med konstnärer och författare. Då ville hon bli del av deras värld: deras rödvin och ångest. Så trodde hon. I dag drömmer hon mer om att träffa en katolsk präst eller kanske en nunna som levt i 60 år och som ändå älskar världen och människorna. Hon mötte nyligen en person som uppfyllde hennes krav men han var ej av kött och blod, han var ett tankefoster hos Dostojevskij och hur vackert han än talade kunde hon aldrig få ögonkontakt, aldrig möta hans blick.

Det är kanske inte så konstigt att vi mår så illa. I det här landet döljer man det väl- där hon kommer ifrån är det mera tydligt. Ett sunt illamående som syns eller ett osunt välmående som tar sig uttryck i materialism, narkomani och alkoholism. Leendet finns dock alltid där. Och det falska skrattet. Hon kan inte skratta. Lika lite som prinsessan som bestämde att den man som kunde få henne att skratta skulle få henne till fru. Vad var roligt på sagoåldern?

I relationen leker hon en harmlös lek som aldrig får bli farlig, aldrig bränna till. Den stannar i en pik, uttalad i vredesmod. Sedan försoning med en ljummen smekning. Den harmlösa leken: vem vill såra först? Ska hon kasta första stenen? Ja, hon bär skuld, alltså kan hon kasta. Men han ligger redan ned och hon får inte slå ett barn. Hon önskar att han var hon och hon var han. Hon är inte ond. Hon är bara tom. Hennes påstådda lycka kväver henne. Denna trygghet förslappar.

Om han bara kunde ta den första stenen och kasta den hårt i hennes öppna ansikte. Då skulle hon bli han och han bli henn. Då skulle hon ömsint kunna vårda smärtan och leva för det öppna såret. Äntligen få känna blodet pulsera under huden.

En av de värsta hycklarna är hon. Tvi. Hon kallar sig socialt medveten och gråter över en svart man i rullstol som tigger pengar på Hudson Parkway. Nästa dag vandrar hon bland franska märkeskläder på Bergdorf Goodman och låtsas inför sig själv att hon är dotter till en rik ambassadör och blivit uppmanad att handla något snyggt och dyrt till den fina middagen kvällen därpå. Att hon just nu bär en gammal sliten läderjacka med färgklickar berör henne inte det minsta: hon är ju rika familjens svarta får. Den älskande fadern sliter sitt hår för hennes skull och om hon bara ville skulle hon kunna ha minkpäls och Armanikläder.

På gatan utanför varuhuset sitter tre tiggare i rad vid husväggen. Men icke att hon tar upp sin portmonä och ger dem sina småpengar, nej hon fortsätter gatan fram utan att låtsas se dem. “Det är inte ord utan gärningar som gör en människa god.”

I natt ville hon dö trots att puberteten och de bråddjupa ångeståren borde vara över. Hon skämdes över sin gråtmilda önskan men önskade likafullt. Den där känslan av att allting saknar värde förföljer henne och infekterar varje tanke hon bär. Konsten, kärleken, orättvisan, pengarna, kroppen. Känslan av att ha misslyckats. Oförmågan att glädjas. Rädslan att göra mannen besviken; han som har en för henne helt okänd bild av vem hon är.

I dag ser man knappast att Tvillingtornen från köksfönstret, dimma har bäddat in allt som befinner sig på hög höjd. Det har regnat hela morgonen och hon har sovit mycket djupt. I går arbetade hon med att ta emot kappor och pälsar på en portugisisk restaurang. En grupp grekiska pälshandlare satt i baren och en av dem nöp henne i kinden då hon gick förbi. Inte förrän efteråt kände hon förödmjukelse. Hon kallas ofta söt, babyface, gullig, cupcake och sedan nyper de till.
Mannen var vaken när hon kom och han hade sett Flashdance. Han somnade som en stock och hon låg vaken och grät. Hon grät för att hor var sexton år och cyklade genom Stolpaskogen. Hon hade sovit hos den man hon älskar. Det var gryning och skogen doftade sommar, fåglarna var nyvakna, gruset gav vika för cykelns framhjul och hon var så full av liv. Just den natten när hon var så lyckligt stod hon på randen till ett nytt liv som skulle kännetecknas av flykt. Till hemlandet kan hon inte återvända, där bor den hon alltid tycker sig stå närmast och som inte älskar henne. Den natten brast allt det gamla och ersattes av något nytt och otäckt som hon själv var med att bygga.
De sågs dock igen. De höll om varandra mycket hårt en hel natt på Kungsholmen. De for till fjällen utan att nudda vid varandra. Hon kunde inte stå ut med tanken på att sträcka ut sin hand utan att han skulle ta emot den. De sågs en annan natt på en soffa i ett kök i en gryning i maj. De gick hand i hand längst med Skeppsbron och han sa att han älskade henne och hon sa att hon vill att hennes framtida barn ska vara med honom. Han hade glömt sitt silverarmband hos henne. Det hade hon med sig hit.
Hon är så patetisk och hon är sitt eget enda vittne. Snart står hon brud med en man hon inte älskar. Hon ska snart gifta sig med en främling. Hon är en importhustru på en ny kontinent.

Hennes morfar kommer även på besök på natten. Han kommer gående i en dröm och tittar på henne utan att säga något. Hon befinner sig i ett kök med en intellektuell narkoman och hon är på väg att vara otrogen. När hon ser sin morfar stå utanför köksfönstret förstod hon varför han är där och hon lämnar köket. Hennes morfar håller på att försvinna men hon hinner ropa: “Vänta, tycker du om min man? “
“Så klart jag tycker om din man”, säger han.

Hon bär ingen kärlek.
Hennes stora problem är att hon å ena sidan anser sig vara genial, å andra sidan föraktar sig själv å det yttersta. Det är att misskänna sin obetydliga roll i världen då man tar livet för allvarligt. Så varför misskänner hon?

En dag vandrar hon längst med femte avenyn. Hon ser människor och vissa människor ser tillbaka på henne. Kvinnor i högklackade skor och päls, män i lumpor, män i cashmere. Hon ser filmen “Persona” och förstår varför Liv Ullman tystnar. Man väljer tystnad framför ett förljuget språk. Hon förstår varför Liv dras till Bibis pladder. Hon förstår varför Bibi reagerar med vrede när hon blir ett objekt och funnen naiv. Hon förstår varför pojken fingrar på det stora suddiga fotografiet i slutet. Att vilja men vara insnäjd. Att inte kunna dö men hela tiden dras till döden. Att inte kunna handskas med kaos.

Plötsligt blir hon alldeles sjuk av längtan efter att drabbas av minnesförlust. Att inte minnas det gamla, att vakna en morgon utan besvikelser, åsikter, inte fördöma det ena eller det andra. Inte veta. Att få börja om på nytt och se världen med ett barns ögon. Hon känner sig svimfärdig och börjar nästan gråta, springer ned i tunnelbanan. Nere under jorden är det som att alla stirrar på henne, ser de hur nära bråddjupet hon är? En vacker ung man stannar upp i trappan och tittar länge på henne. Kanske liknar hon någon han känner. Tunnelbanan kommer och hon står väldigt nära kanten. Känner vinddraget. Hon älskar det vinddraget och hon älskar bullret från det underjordiska plåtodjuret. Men aldrig att hon ska hoppa.
Det är bara alla dessa minnen som skär i henne som knivar. Känslan av att aldrig vara älskad tillbaka skär djupast och är svårast att bära. Olycklig kärlek brukar vara vacker i konst men i verkligheten är känslan så ful, det är som att ha ett brunt födelsemärke, stort som en enkrona mitt i pannan.
Att inte få öppna sitt hjärta för någon. Att inte tala om filmen hon nyss såg.
I SOL
A TIO
Det är endast få förunnat att älska med hela sitt hjärta. De flesta människor får nöja sig med en icke absolut kärlek. Hon har rymt från den icke besvarade kärleken och stannar nu hos en man som säger sig älska henne men som inte har den blekaste aning om vem hon är.

Hennes gamla släkting dör och hon tänker på kvinnans vagina. Aldrig mer tänka på gamla tanters vaginor säger hon till sig själv. Men hon gör det igen. Hon tänker på tantens vagina. Fan ta henne, fula själ, låga tankar.

Hon kan avstå från all sin intelligens (hur mycket hon nu har av den varan) och genast sluta värdesätta sig själv så högt bara hon kan få folk att skratta.

Hon har köpt fina skor och väntar på en sandwich på Mauricios café. Stället är nästan tomt. Hon skriver i ett kollegieblock som ligger framför henne på bordet:

“Jag blir fin som brud klädd i svart. Och ensamheten har jag vant mig vid. Allt är lärdom, allt smått är viktigt. Jag var ensam då, så skall jag tänka. I was lonely then”

lördag 23 oktober 2010

Je m´en vais

Foto: Robert Bergman
Robert Bergman visar bilder på Paris Photo 17-21 november. 800 spänn tur och retur från Skavsta. Plus någon hundring för väska. Och eventuellt några kronor när man går på toaletten. Men i två timmar ska jag nog kunna hålla mig. Särskilt om jag inte köper kaffet...

söndag 17 oktober 2010

Ty kvinnans sugmun ofrånkomlig


---
Alltsedan Adams dagar går en hemlig kunskap
(Som satt i liten del av äpplet Eva aldrig åt)
Den lär om fala kvinnors svek och lösmynthet
Och pengatörst och hala tungor.

Ty kvinnans sugmun ofrånkomlig
På maktens män sig klistrar tätt
Men skvallrar gör hon, trots att benen
Så gärna särar på sig för en furste.
---

Sid 99.

Jag tror på fullaste allvar att:

jag är ett däggdjur.
mitt språk är en evolutionär tillfällighet.
jag inte kan tänka utanför min egen mänskliga horisont.
solljus är viktigt.
jag ska dö.
människan-i det stora hela- är ett rätt skönt släkte.

För övrigt kan jag inte sluta tänka på att General Kill man no blood och Colonel Van Damme i Sierra Leone lärde sina barnsoldater att hugga av näsor och armar så att hjälporganisationerna skulle SE LANDETS NÖD och komma dit med cash. De före detta krigsherrarna som numera kallars sig Humanitarian Officers ser alltså inte sig själva som onda utan som hjältar.
Utan amputeringsfaktor, inga NGO:s, utan NGO:s inga pengar, inga jobb.
Hjälparbetare kallas wifes, en som servar.
Läs fler exempel på när insatser i det godas tjänst förstärker ondska i Philip Gourevitch “Alms Dealers".

onsdag 13 oktober 2010

Min nya poetkompis läser dikt av Karl Ove Knausgård



Vet inte om någon har missat att Karl Ove Knausgård har skrivit en självbiografisk roman i sex delar som heter Min Kamp, recenserad bland annat här och här. Jag har läst första delen. Bitvis var den lysande, till exempel när han tömmer huset där hans pappa dött och dricker sprit med sin farmor och när han beskriver klaustrofobin man kan uppleva med barn men den blir tradig i längden, här har vi killen som slutat dricka och måste få ur sig allt. Och oredigerat allt blir tråkigt att ta del av. (Som långa långa bloggtexter ungefär...) Att hans prosa skulle likna Marcel Prousts har han lyckats prångla in som budskap i var och varannan intervju. Grattis till det, marknadsavdelningen på Norstedts, men jag finner inga som helst likheter med Proust. Proust står inte i centrum för sin berättelse som Knausgård gör. Nej, jag kommer inte läsa de fem andra delarna. Däremot kanske jag läser honom sedan när han är klar med den här kampen. Och snygg är han, precis som Stefan Sundström så riktigt påpekar i Skavlan.

lördag 9 oktober 2010

Konst

"Genen" fd "Det inre slakteriet" fd "Slakteriet"

De dyker upp med jämna mellanrum. Bärande en viss gen som hängt med sedan urminnes tider. De trivs bra i det moderna samhället. I bland stannar de hemma och ser då till att förstöra sin avkomma psyke. Eller så utbildar de sig och beger sig ut i offentligheten

De var lägervakter i Gulag, de finns på amerikanska universitet och ekonomiavdelningar i Sverige, tidningsredaktioner i Norge, veterinärkliniker i London och advokatkontor i Peru. I politiska partier är de vanligt förekommande, särskilt i de som har makten, mer sällan i opposition. Som lärare får deras gärningar förödande konsekvenser.

De talar gärna illa om andra. Fast de smilar alltid upp sig framför människor som de diffust uppfattar som högre stående. När de kommer åt trycker de alltid ned den med lägre status. De ger order. De håller på. De är inte tillräckligt smarta för att förstå att de är puckade, men sanningen är att de är näst intill imbecilla. Och eftersom världen till största delen består av sådana människor som du dvs halvhyggliga typer som inte vill göra någon illa- får de ofta spelrum att härja fritt, sätta sig på alla eldar, sluka energi.

Men lugn, vi får hata dem. De är för puckade för att ta livet av sig och för vår själsliga frids skull bör vi hänga dem upp och ned i vårt inre slakteri. Mänskligheten blir ju inte direkt mindre till antal.

måndag 4 oktober 2010

Var fasen är dikten?

Jag har länge sagt det men nu börjar jag bli väldigt förbannad över att dikten inte finns i offentligheten. Dikter trycks aldrig i tidningar och poeten beskrivas alltid med journalistprosa; han/hon får absolut inte själv ha en röst.
Poeten Viktor Johansson interjvuas som vore han en ung designer med en ny höstkollektion. Poeten som varumärke. (Det är ett annat spår men jag tror faktiskt att unga designers tagit över poeternas roll i offentligheten) Men jag vill läsa vad Viktor Johansson skriver, inte vad Stefan Eklundh skriver om Viktor Johansson.
Jag talade med en poet förra året om detta och hon sa att poeter inte alltid vill publicera delar av sina texter i DN eller SVD. Att man måste köpa samlingen för 250 spänn för att ta del av dikterna. Men hur ska de ännu icke frälsta ha en jäkla aning om att poesin finns och kan utgöra ett alternativ, ett motstånd, en möjlig väg? Och hur vet vi att de har 250 spänn?

När jag var ung rev jag ur Mare Kandres texter och satte på kylen, jag rev ur Maja Lundgrens texter och satte på kylen, rev ut en dikt av en norsk poet vars namn jag glömt som publicerat en dikt om att "det ikke är nodvandig" att stå och snakke i talerstoler" och att bergen och stenarna ber honom hålla käften "ty det är vår evighet" och satte på kylen.
Tack för den DN, för 23 år sedan.

lördag 2 oktober 2010

Cecilia Edefalk och jag hängde på Grand

Hon pekade finger...ni kanske vet varför...annars får ni läsa senaste numret av Filter. Foto: Cecilia Edefalk

torsdag 30 september 2010

Tavi Gevinson heter hon

Nyss fyllda fjorton, har en modeblogg med ca 50 000 läsare per dag som ni hittar här. Alla stora designers älskar henne och flyger henne gärna runt jordklotet för att hon ska se och blogga om deras kreationer. Hon sade nyligen nej till att medverka i Oprah Winfrey- show:
"Det är inte Oprah-typens ögon jag vill ha på mig. " Ett personporträtt av henne finns här.

Kvällskul

Snart kommer här även en liten film....

Morgon på norra hemisfären

Det är sol ute men vi organismer på norra hemisfären gör oss redo för mörkret. Men nu är det alltså sol. Tänker på poeten som såg sig själv som profet. Kommer aldrig hemfalla åt sådant. Att hålla långa tradiga monologer om hur livet är, känns så 1900-tal.
Varför anses han så bra? Varför står han på scen och inte jag? Att ta sig själv på ett sådant allvar är att misskänna sin ringa roll i världen. Min självbild pendlar förvisso mellan centralgestalt och hangaround men båda känslorna är lika gemytliga.
På väg till Moderna museet. Ok Samtidskonsten, här kommer jag.

Vad jag var bra på?
Att mingla.



onsdag 29 september 2010

20 spänn för en påse


Tillbringar morgonen med att läsa Lars Vilks och Anna Brodow för att förstå min samtids konstvärld och via Vilks hittar jag Dividatoriet där det berättas att konstnären Ann Liv Young var i Malmö förra året och kissade på publiken. Dessutom lyckades hon med konststycket att sälja sin egen skit till dem i små plastpåsar. Man missar onekligen en del när man sitter i sin Stockholmsförort och gör läxor med barnen. 20 spänn per påse.

måndag 27 september 2010

Dorinel Marc i min låda

Öppnade en låda och där låg han: Dorinel Marc. Alltid aktuell men särskilt aktuell nästa vår. Stay tuned. Han fyller också år i dag. Foto av Dorinel: Jonas Lindstedt.

söndag 26 september 2010

Bokmässan 2010

Bokmässan för tredje året i rad. Sprang runt och gav bort första numret av Fotografisk Tidskrift och var uppe på scen med Anders Birgersson, AD och pratade om nya grafiska profilen och min vision. Minglade på Park två kvällar i rad. Det är som att jag blir elektriferad av att möta så många bekanta. Var på Bonniers mingel, Natur och Kulturs mingel och Tidningen Vi:s mingel.

Jag erkänner: jag var en av de objudna som crashade in på Bonniers mingel. Men jag var inte ensam. Det gjorde så många att arrangörerna började jaga Bonnieranställda för att uppmana dem att lämna lokalen så att alla objudna gäster som stod i kö skulle kunna komma in.
De stackars Bonnieranställda hukade sig och fick gömma sig långt bak i lokalen så att de skulle slippa bli utslängda. När jag fick ta del av denna information greps jag av väldigt dåligt samvete och drog. Lovar härmed att jag aldrig ska crasha Bonniermingel igen...

Hamnade sent på natten i svit nummer 18 där det kindpussades 2 gånger i luften och där bland andra det partajiga Axessgänget och Peter Englund minglade och åt chips. Rummet tillhörde Akademipoeten Katarina Frostensons man Jean Claude Arnault som vi 6o-talistbrudar började kalla Klådan redan 1983.
Snackade sedan med mina utländska poetkompisar, bland andra Anisur Rahman och charmiga Ghayath Almadhoun, gick på trevlig middag med killpoeterna Petter Lindgren, Kennet Klemets, Per Planhammar och Robert Ulvede och pratade gamla minnen, bland annat om saker som hände på baren Rogers bakom Operan i början av 90-talet... fick ta del av en väldigt bra story om en överdimensionerad hemmagjord wunderbaum som hamnade på porrklubb.

Lovebombade bland andra Lena Andersson och Mian Lodalen, tog del av Björn Linells intensiva längtan efter whisky på lördagseftermiddagen, snackade om Täby med Per Svensson, UR:s framtid med Erik Fichtelius, träffade massor av trevliga fotografer och hälsade snabbt på Jens Liljestrand som fortfarande envisas med att inte känna igen mig.
Nu måste jag städa och förbereda lingonkolapaj, ajöss.


fredag 24 september 2010

Poserande dikt

Jag lyssnade på poeten UKON och artisten Caroline af Ugglas som läste högt ur den gemensamma boken "Hjälp, vem är jag". De har verkligen kemi och af Ugglas läste UKONS barndomsminnen och UKON läste af Ugglas. Varje fras började med ett "Jag minns..."

Af Ugglas vill i första hand roa, många av hennes underhållande minnen handlar om mammor och kompisars mammor som blir arga, när ungarna gör tokiga bus såsom spolar ner allt i kylen i toan och sedan hävdar att toalettfolket behöver maten bättre än den arga mamman. Hon är en entertainer, en lillasyster, en Pippi inför sig själv.

Flera av texterna handlade om bajs, och det tror jag gäller för oss flesta, våra föräldrars iver att socialisera oss och få oss rumsrena sätter säkerligen sina skamliga spår i oss.

Tyvärr nådde aldrig minnena någon botten. (Inte i mig i alla fall) Uppläsningen blev ett slags poserande i stället. UKONs minnen var rätt så...neutrala, han blottade sig inte det minsta. Förutom en gång när af Ugglas läste att han är så ledsen över att hans föräldrar dog så tidigt och aldrig fick träffa hans barn, då nästan avbröt UKON af Ugglas...som om han ville överrösta hennes fras.

Men som sagt, they play too safe, jag upplevde snarast att jag var inne i en privat sfär (deras vänskap, deras terapi).

onsdag 22 september 2010

Stoppa upp din kemtvätt

Hämtade kavajen i dag (som en kraftigt berusad kvinna hällde rödvin på förra veckan) och som jag tänker ha på bokmässan eftersom jag ska försöka vara en smula representativ.
Kemtvätt på Hornsgatan, nästan nere vid Hornstull, södra sidan.
En kvinna med slöja står framför mig i kön och lämnar in ett par jeans. När hon går är det min tur. Till min förskräckelse gör kemtvättsinnehavaren en ful min åt kvinnan som nu lämnar hans butik. Jag blir förvirrad; vad är detta?
"Jag gillar inte kvinnor med slöja" säger han.
"Nähä..?"
"De kommer hit till ett fritt land och har slöja, fy, jag gillar inte"
"Nähä, var kommer du i från?" kläcker jag ur mig.
"Jag är från Syrien", svarar han, från Damaskus, jag är kristen. Vi byggde landet."

Jag bråkar inte om att han nyss både förolämpat henne och mig BIG TIME utan betalar 95 kronor utan att få kvitto och går. Gubbe! Stoppa upp din kemtvätt.

tisdag 21 september 2010

Jag känner ingen Jimmy

Alla mina Facebookvänner rasar mot Sverigedemokraterna och jag känner inte en enda.
Däremot har jag genom att läsa till exempel journalisterna Niclas Orrenius och Maciej Zarembas exemplariska rapportering förstått och kan ta in känslan av hot och oro som den av globaliseringen missgynnade grupp som röstar på Sverigedemokraterna uppenbarligen känner. Nationalism och folkhemsnostalgi är halmstrån att gripa efter i en extremt föränderlig värld. Det är väl inte så märkligt att även vissa svenskar hemfallit åt dessa fenomen när de existerar i varje kultur i hela världen. (I USA beskylls ofta Demos för att vara protektionistiskt, rasistiskt och konservativt.) Den svenska demokratin har misslyckats med att ta den rädslan och oron på allvar och inte kunnat formulera ett vettigt alternativ. Att överrösta Sverigedemokrater med vuvuzuela hjälper ingen. Att våga formulera att nytt slags vi- här- nu- skulle kunna hjälpa. Ett nytt vi som inte kräver ett dom...

Vinden 1982

Ett starkt ljus strömmar in från det sneda takfönstret som syns till vänster i bild. Ljuset får pappas skjorta att överexponeras. Den lyser sakralt som vore den beklädnad åt en korgosse i ett kyrkrum. Det måste vara eftermiddag eftersom ljuset faller från sydväst.

Pappas polisonger och tjocka mage vittnar om att det är tidigt åttiotal. Han är fortfarande vid god vigör, är frisk i minst tio år till och har nästan trettio år kvar att leva. Som alltid i skor, hängslen och skjorta, sådan var hans klädsel, vardag som fest. Oftast slips också men inte denna dag.

Längst bort i dunklet bredvid dörren står min kostymklädda morfar lutad med händerna bakom ryggen. Hans blick är mild när den vilar på mamma som sampråkar med mormor i mitten av rummet. Det är svårt att höra vad mormor viskar mot slutet.

I scenens mitt: Mamma, i beigerutig sidenklänning, står lutad över mormor vars lilla fågelkropp, med ryggen mot kameran, endast skymtar glimtvis. Vi ser de smala benen, de ordentliga skorna, den mönstrade klänningen och det tunna, tunna håret som alltid är bakåtkammat (oftast med två kammar men de syns inte i bild).

Längst till höger med ett svagare ljus från det östra vindsfönstret står min syster Ingrids kille Björne. Han utstrålar handlingskraft, i beredskap med vänstra handen på rullstolen. Det är antagligen han och pappa som burit upp mormor på vinden.

Vi är i mitt nya rum som precis blivit iordningställt med korkmönstrad plastmatta, vita väggar och gröna växter. Min syster Gudrun skymtar bakom Björne, även hon ser högtidlig ut med blicken mot centrum där mormor och mamma befinner sig. Hela bilden andas allvar.

På väggen bakom Björne syns en målning som föreställer en jazzbandstrio med en svart sångerska i mitten som viftar med armen och spelar tamburin. Det var den första tavla jag målade som spräckte min tidigare ordning då enbart trådsmala modeller i eleganta modekläder ansågs värdiga nog att förekomma i min bildvärld. Den utlevande kvinnan har gummistövlar och är naken. Möjligen upplever mormor och morfar tavlan som provocerande. Men ingen säger något om detta.
Det kan vara sista gången mormor kom till huset i Ensta. Efter besöket på vinden äter vi tidig middag vid det stora bordet i allrummet en trappa ned.

fredag 17 september 2010

Kommunikation var det här

Från Maximidia 2010

En önskan om webbutveckling


I fall någon undrar så jobbar jag här nu och har skrivit min första ledare. Lade ned lite för mycket tid på att rätta all den tokiga formatering som uppstår när man tar text från Indesign och publicerar den på webben (rensad, ingen synlig kod, i html-läge!) Kan någon smart webbutvecklare komma på följande funktion:
"Exportera formaterad text till webben från Indesign OCH BEHÅLL formatet MEN ta bort all DOLD skräpkod."

torsdag 16 september 2010

Firman

Fundamentet jag står på. Lennart var min pappa (1931- 2009). Jag och syrrorna har startat en Facebooksida i hans minne. Goda dagar tror jag mig ha ärvt hans känsla för timing. Den fanns kvar länge i honom, trots att han hade alzheimers mot slutet kunde han kläcka en one-liner i bland.

lördag 11 september 2010

Fotografens fröjd





Bilder från Fotografisk Tidskrifts första nummer som kom ut 1888.

Här röks det och dricks det

Roe Ethridge, Elad Lassry, Alex Prager, Amanda Ross-Ho visas på en utställning om samtida amerikanskt fotografi på MOMA, September 29, 2010—Januari 10, 2011. Foto: Alex Prager.
Ett
bildspel med fler foton finns på min hemsida.

torsdag 9 september 2010

Konsum Örnsberg

Vi var sena efter karaten O och jag så jag sprang in för att köpa bröd till middag, vi skulle göra kycklingmackor med resterna från dagen innan.
De butiksbakade bröden som låg framme i korgar var hårda. Jag gick fram till en brunhårig man och frågade om det fanns nytt bröd. Han mumlade något med bortvänt huvud och fortsatte sätta upp varor. Jag frågade igen. Då vände han sig mot mig med repliken: "Hörde du inte vad jag sa? Om du väntar en kvart."
"Ok, förlåt, jag hörde inte" sa jag.
Jag tog den hårda brödbiten i alla fall, klockan närmade sig halv åtta på kvällen och vi var hungriga. Därefter tog jag en randigkaviartub och 2 avocados och en liter mjölk och gick till kassan.
Det blev 80 kronor.
Jag frågade om de inte skulle sätta ned priset på brödet eftersom det var hårt.
"Nej, så funkar det inte", sa killen i kassan.
Jag och Olle vandrade hem och åt fläskkotlett i stället.
Brödet hamnade i soporna.
Jag kommer inte handla där igen.